skip to Main Content

Med rätt redskap och en stor portion envishet kan ADHD vara en superkraft!

– ADHD är inte lätt att leva med. Nadja Salwin läser in gymnasiet på allmän kurs. Hon har sökt sig hit för att få studiero och struktur— och för att få undervisning i en mindre grupp.
– Jag kan inte ta någon medicin för min diagnos eftersom jag har ett medfött hjärtfel.
Men utan sin ADHD kan Nadja inte vara Nadja…

Av: Melina Alisic | Foto: Privat, Erik Ek

Djupt inne i Säters täta urskogar smyger det runt en späd liten brunett på sex år vid namn Nadia tillsammans med sin grånande morfar. Han berättar viskande om alla väsen djupt inne i skogen och framkallar plötsligt kupar han sina händer runt munnen och utövar ett läte. Det är så man lockar fram älgarna, förklarar han, och i samma stund som Nadia hör ljuden, smyger det fram en älg ifrån buskarna.

Ville tala med alla djur
– Min morfar kunde tala med alla skogens djur och eftersom morfar var min största förebild ville jag bli precis som han. Tänk att tala med alla djur!
Nadias uppväxt präglades av djur, hon hade sällskap av både hundar, katter, kaniner, möss, ödlor, hästar, tjurar, ormar, råttor och till och med ett rådjurskid vid namn Bambi.
– Råttorna var mina favoriter. De är lekfulla, intelligenta och väldigt sociala djur.
Nadia berättar att hennes favoritråtta hette Lilja och hon visar med gester hur hon brukade ha Lilja inuti hennes tröja och hur hon alltid kikade fram över kanten. Nadia ler och fortsätter berätta att eftersom Lilja älskade att bada, brukade hon ta med henne till sjön nära deras stora villa där hon växte upp. Väl nere i sjön brukade Lilja få ta sig en simtur.
– Jag tog också hand om många skadade fåglar som jag hittade utomhus. Morfar var jägare och tog ibland hem vilda djur som var skadade. Jag minns speciellt ett rådjurskid, som jag fick döpa till Bambi. Vi matade henne med nappflaska och hon fick bo i morfars sovrum. När hon blivit vuxen fick hon återvända till skogen igen.
– Idag har jag ”bara” två hundar, två katter och en råtta.

Tappar koncentrationen på grund av ADHD
Nadia som under vårt samtal varit glad men samlad börjar märkbart tappa koncentrationen, hon snurrar runt på den röda, slita fåtöljen och skapar ett svagt ljud när fåtöljen vrids mot den gråa heltäckningsmattan. Vi sitter i grupprummet som kallas akvariumet på Brunnsvik Folkhögskola, där Nadia studerar sitt sista år. Under vårt möte berättar hon om sin barndom som präglats av idylliska miljöer och djur, om utmaningen att vara ung mamma och om sin diagnos ADHD.
Efter att Nadia har avslutat sina studier på Brunnsvik hoppas hon att komma in på socionomutbildning till hösten. Gör hon inte det är plan B att utbilda sig vidare till behandlingsassistent. Nadia ber om ursäkt och förklarar att hon snabbt tappar koncentrationen på grund av sin ADHD.
– Jag kan inte heller ta någon medicin för min ADHD eftersom jag har ett medfött hjärtfel. Den behandling jag kan använda mig av är samtalsterapi och jag har gått på KBT ett par gånger. Det har varit väldigt bra. Synd nog så är väntetiderna på över 2 år.
Nadia fortsätter och hon konstaterar snabbt att hon utan sin ADHD inte skulle vara Nadia men samtidigt önskar hon att hon inte hade det. Hon förklarar att individer med ADHD fungerar väldigt annorlunda och att dagens samhälle inte är uppbyggt för människor med den typen av diagnos, även om det blir bättre och bättre med tiden.
ADHD är inte lätt att leva med och det är inte lätt att leva med någon som har den diagnosen. Jag älskar en del egenskaper med min ADHD, som att jag är modig, kreativ och ärlig. Impulsivitet, koncentrationssvårigheter, och bristen på tålamod gillar jag mindre. ADHD kan absolut vara en superkraft om den används på rätt sätt. Det gäller att man får rätt redskap och en stor portion envishet!

Ser ljust på framtiden
Nadia hade det väldigt tufft i högstadiet och hon tror att det har format henne mycket. Hon har blivit stark i sig själv och lärt sig att aldrig ge upp även om allting går emot. Idag ser Nadia ljust på framtiden.
– Om tio år är jag utbildad socionom eller behandlingsassistent, bor någonstans där jag trivs, och driver ett familjehem. Jag vill ta emot barn och ungdomar som av olika anledningar inte kan bo kvar hemma och hjälpa dem få rätsida på livet igen.
Eftersom Nadia hade det svårt under högstadiet så kom skolan inte i första hand och det slutade med att hon struntade i den. Idag kan hon bli väldigt frustrerad och ledsen när hon tänker på hur hennes liv kunde ha sett ut om hon gått ut gymnasiet med godkända betyg.
Nadia ler lite och säger att det är som det är nu. Idag studerar hon på Brunnsvik Folkhögskola, vilket egentligen inte var varken planerat eller uppskattat till en början. Nadia sökte in på Fornby två gånger utan att komma in. Sedan började hon på Brunnsvik, efter att ha gått en kurs som arbetsförmedlingen ordnade.
– Jag gick ett år, misskötte skolan, gick hem, fick barn, var hemma ett år, började igen och nu är jag snart färdig.
Nadias största dröm för framtiden är att få bo i ett stort hus på en stor gård, långt ifrån Dalarna. Hon vill vara omgiven av dem hon älskar. Hon vill även vara helt nöjd med sig själv och vara fri från sin ångest. Idag jobbar Nadia extra som vårdbiträde på ett äldreboende ibland men skolan måste komma först så det blir inte så ofta som hon önskar. Hon är även utbildad ungdomsledare och sitter som ordförande i Ungdomssektionen på Säterbyggdens ridklubb. Där ordnar de ofta aktiviteter för barnen, såsom pizzakvällar och övernattningar. Familjen kommer dock alltid i första hand. Nadia bor tillsammans med sin pojkvän Jim, sin fosterson John och sin dotter Charlie.
– Min familj är tveklöst det bästa som hänt mig. En stor anledningen till det är att jag känner mig älskad och betydelsefull i deras närvaro. Enligt mig existerar ingen bättre känsla.
– Jag har varit noggrann med Johns skolgång och kommer vara det med Charlies också. Hade jag fått bra stöd hemifrån hade jag nog också klarat av skolan.
Det märks att familjen är det viktigaste i Nadias liv. Så fort hon pratar om någon i sin familj ler hon stort.

Men hur var det att vid så pass tidig ålder få barn?
– Eftersom jag fick hand om John två år innan Charlie föddes var jag redan van vid att ta ansvar för ett barn, även om det är stor skillnad på en tioåring och en bebis. Det var jobbigt i början, jag hade ju ingen direkt erfarenhet av barn. Vi hade tur på många sätt – hon var väldigt snäll och lugn, sov hela nätter och skrek sällan.
Hon tycker även att det var väldigt jobbigt att ingen av hennes vänner hade barn. Det resulterade i att hon saknade någon att samtala med om Charlie och att umgås med någon när hon var mammaledig. Enligt Nadia var den största omställningen att man inte längre kunde leva så spontant som man tidigare gjort. Hon kunde till exempel inte spontan gå ut med sina vänner en kväll utan var då tvungen att kolla med sin pojkvän, Jim, som även är far till hennes dotter, om han kunde ha barnen. Ska hon och Jim göra något tillsammans idag, behövs noggrann planering.
– Många vänner verkar däremot tro att man aldrig har tid att träffas bara för att man har barn. Det kan jag störa mig på!
Nadia växte upp med sin mamma och pappa i ett litet rött-oranget tegelhus med liten tomt, men skogen ett stenkast därifrån. Mormor och morfar, som betydde otroligt mycket under hennes barndom, bodde även de ett stenkast ifrån. Under sin uppväxt erbjöds Nadia mer materiella ting än deras tid och kärlek. Detta påverkade henne väldigt negativt och var ett mörker som lade sig över hennes uppväxt, speciellt under tonåren. Hon kände sig ofta ensam och tyckte aldrig att någon lyssnade på henne.
– Jag är dessutom enda barnet och avsaknaden av syskon har varit jobbig, framför allt nu när jag blivit äldre. Jag kommer uppfostra mina barn med gränslös kärlek och mindre materiella saker, och kommer garanterat få syskon!

Vad var din största rädsla som barn?
– Att få diabetes, haha. Jag var livrädd för sprutor och för att inte kunna äta obegränsat med godis. Min tremänning från Norge hade diabetes. Hennes sprutor skrämde skiten ur mig.

Back To Top